Jo och nu ska jag faktiskt hoppa in i duschen   

Sedan blir det att blogga lite mera innan jag lägger mig i sängen och kollar på TV.

Skriver snart igen.

Min pojkvän...

Vart ska jag börja?

Min pojkvän är det bästa som någonsin har hänt mig.

Min pojkvän är allt det dära man önskar sig.

Han är inte bara min pojkvän utan han är även min allra bästavän.

Han har funnits där för mig i vått och i torrt.

Vi har bråkat och vi har vart sams, vi har gråtit och vi har skrattat.

Vi har vart med om en hel del tillsammans.

Jag skulle kunna offra allt för honom, för han är det bästa som hänt mig. 

Jag är så otroligt rädd att jag ska mista honom, och jag försöker att göra varenda sekund med honom till något att verkligen minnas, vilket betyder INTE bråka! 

För bråken vill man inte komma ihåg.

***

Min pojkvän är mitt allt, han är mitt hjärta och min själ.

Jag hoppas över hela mitt hjärta och så som jag känner nu så hoppas jag på att jag får bli gammal med honom. 

Och jag skriver att jag vill bli gammal med honom för att jag känner mig trygg hos honom, jag känner att jag kan vara mig själv, jag har aldrig känt såhära för någon annan innan. Och jag skriver att jag vill bli gammal med honom för att jag tror på det, och för att jag älskar han så otroligt mycket och tänker göra allt för honom.

Mycket kärlek till min älskling   

Jag älskar dig så otroligt mycket   

Från: Nelly (http://nelly.com/se/kl%C3%A4der-f%C3%B6r-kvinnor/nelly-shoes-427/open-toe-marble-427509-54/ )

Vill verkligen ha dem!!   

Hiss eller Diss?

Från : http://www.recklessclothes.com/eu_swe/brands/ed-hardy?order=price&dir=asc&limit=all

Fick dela spruta med HIV-positiv på BB  Kvinnan hade just fött sitt barn när sjuksköterskan begick sitt misstag. Samma spruta som hade använts på en HIV-positiv användes nu på kvinnan. Omkring två månader senare fick kvinnan det uppföljande provsvaret – som var negativt. 

Man lite juh lite små rädd när ma läser sånt hära, 

jag hade blivit skit förbannad om det hade hänt mig.

Hur hade ni reagerat?

Källa: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8579776.ab

Näe det kan jag jag juh absolut säga...

Idag när jag kom till Mörby och skulle ta bussen hem så går allt bra. Jag kommer till ungefär 3 stationer innan jag ska hoppa av och bussen pajjar, hm, kul liksom.

Men som tur var så tog det inte så lång tid innan nästa buss kom. 

Så ja, nu sitter jag här. Har precis gjort klart uppgiften till i morgon och kollat igenom matte uppgiften, och ja jag kan juh säga redan nu att jag och mamma kommer behöva hennes kompis hjälp.

Menmen, vi fixar det på något sätt.

Ikväll blir det att duscha och bara ta det lugnt och kolla en massa TV och njuta av livet typ. 

Gå och lägga mig tidigt oxå, var så extremt trött i morse när jag vaknade.

Men i alla fall, jag har kommit på en sak, jag måste ha ett ämne att blogga om...

Om ni kommer på något så säg till   

Nu ska jag kolla TV, skriver snart igen.

Ja, det är mycket tankar som kretsar runt i mitt huvud just nu och ingenting är speciellt lätt.

Min så kallade pappa skickade ett kort till mig på min födelsedag men som kom fram i måndags pga förseningar med posten.

Men i alla fall, just nu vet jag inte vad jag ska ta mig till...

Han kommer och går precis som om jag skulle finnas kvar och vänta på han hela livet. Han har sårat och ljugit och jag klarar inte av såna människor egentligen.

Det finns så mycket frågor som jag har till denna mannen att jag redan nu vet att jag aldrig kommer att kunna få alla svar.

Det finns svar som jag säkert inte vill höra och liknande.

Men ibland så får man tåla att sanningen är hård.

Och jag hoppas jag får mina svar någon dag.

Varför allt blev som det blev?

Varför det tog 15 år innan vi hördes?

Varför?VARFÖR? VARFÖR?!?

Jag vet inte hur länge till jag kommer stå här och vänta på att du ska berätta, för jag tycker att nu har det gått 18 år, och jag har fortfarande inte fått höra sanningen...

Det har gått för lång tid.

Jag orkar inte det.

Jag orkar inte att du ska komma och gå som du vill och tro att jag alltid kommer finnas kvar här när du är redo.

Jag var redo för 3 år sedan, men nu börjar tveka om det verkligen är detta jag vill.

Jag klarar mig själv.

Jag klarar mig utan dig, för det har jag gjort dessa 18 år.

Jag behöver egentligen inte dig, men jag behöver svaren som du bär på.

Svaren som ingen annan kan ge mig.

Du har något som jag behöver, sanningen bakom allting.

När jag sitter och skriver detta så känner jag bara hur jag skulle vilja gråta...

Känna hur tårarna möter mina läppar.

Men jag kan inte, jag kan inte fälla flera tårar på grund av dig.

Jag kan inte visa mig svag.

Det fungerar inte så.

Jag vet att jag klarar mig, för det har jag alltid gjort.

Jag sitter juh här idag.

Jag vill egentligen bara krypa ner i sängen med täcket över huvudet och bara glömma dig, men något i mig säger att jag inte kan det.

Jag måste få veta svaren innan jag avslutar detta kapitlet.

Men denna boken som vi på började för ett tag sen, har inte många sidor kvar...

Så det är bäst att snabba på.

Men snälla, jag vet att du kommer läsa detta, och jag hoppas jag fick dig att tänka till och inse att sanningen måste fram och det är snart.

Väldigt snart!

Men nu ska jag avsluta denna texten, för det är ingen annan än du som kommer läsa detta och ta till dig.

Vill bara avsluta med ett tack till min mamma som har tagit både mamma och pappa rollerna, till min mamma som alltid funnits där.   

Mycket kärlek till den kvinnan!

Tänkte bara lägga in ett sista inlägg innan jag stänger ner...

Med lite tankar...

Jag har förlorat några nära vänner dem senaste dagarna pga missförstånd och jag hoppas dem läser detta.

Jag tycker det är jäkligt synd att det har blivit som det blivit.

Jag har funnits där för dem, jag har i alla fall försökt, men kännt att dem inte funnits där när jag behövt dem... Man behandlar personer som man själv vill bli behandlad sägs det. Men så har det inte vart på senaste tiden.

Det känns som dessa personer bara har tagit och tagit men aldrig visat någon sorts uppskattning tillbaka.

Jag förstår att folk har det jobbigt och så och att folk vill prata ut och jag finns här mera än gärna och stöttar och lyssnar. Men ibland blir det för mycket, speciellt när jag själv inte har det så lätt.

Men som sagt jag hoppas att tiden löser våra problem och att vi kommer hitta tillbaka till varandra för jag behöver verkligen det.

Jag vill bara be om ursäkt till dess 2 personer, och ni vet vilka ni är.

Jag älskar er mina vänner.

Hoppas vi kan ses snart och reda ut det ena och det andra.