Boys are like dogs, they fuck everyting up.
Girls are like cats, they know what they are doing, they are smart! 
Dogs can´t go out alone at night cause they do stupid stuff if you don´t tell them not to,

Cats on the other hand can stay out all night and you just have to open the door for them, sit back and relax! ;)

Am I right or what? ♥

Vad säger du om jag säger att jag gillar dig?

Du kallar mig feg.
Du kallar mig sjuk.
Du kallar mig hora.
Du kallar mig ful.
Du kallar mig dum i huvudet.

Visst jag kanske är en del av vad du säger, men du anar nog inte hur mycket du sänker mitt självförtroende.
Jag trodde jag kunde se upp till dig, men jag hade tydligen jättefel.

Du sårar mig!

Tårarna rinner, och jag tänker tillbaka.

Men nu blir det inga fler tårar på grund av dig, I'm over you!
Jag tänker inte tänka mera tillbaka.
För det förstör bara för oss båda.

Jag vill bara bli älskad för den jag är.

Och tro mig jag kommer hitta honom!

Även fast du inte har litat på mig innan, så tro mig, jag kommer hitta honom.

Här kommer sanningens ögonblick 2:

En del utav min bearbetnings process är att få skriva av mig och då kanske i samband med det kanske hjälper någon annan att kanske tala om för sina föräldrar eller gå till polisen och anmäla eller liknande.

Så hä kommer min histora:

När jag var 15 år gammal, vart jag våldtagen av två killar.

Mer än så tänker jag inte berätta, jag vet vart dessa killar bor, jag vet vad dem heter i för o efternamn.
Men det är inte det som är viktigt i detta fallet.

Jag bestämmde mig för att våren i ettan att gå till polisen och lägga en anmälan, och jag tog min kompis i handen så gick vi upp till polisen o så berättade jag allt.

Dem bad mig komma tillbaka på ett riktigt förhör dagen efter, och då var jag tvungen att ta med mamma eftersom jag inte var 18. Så jag tog med mig mamma till förhöret.

Och vid det laget så visste mamma om allting.

Men allt blev bara värre o värre.

Det var som att hälla salt i ett öppet sår liksom.

Jag fick ett målsägandebiträde och så fick jag tider att gå o prata med "Stödcentrum" .
Jag kände att äntligen så har jag gjort det.
Det hade liksom gått förlång tid innan jag gjorde det.

Men inget blev som jag hade tänkt...

Jag sa till polisen att vad han än gjorde så fick han varken berätta för min pappa eller min låtsas pappa, och han svarade att det inte var några problem medtanke på att ingen av dem hade vårdnaden över mig.

Jag var nöjd o polisen var nöjd.

Förhör på förhör och det kändes som något inte stämde.

Men jag fortsatte att gå på mina möten med stödcentrum och gå på förhören.

Min dåvarande pojkvän skjusade mig över allt för att jag skulle orka med detta.

Polisförhören vart mer o mer allvarliga, jag och min målsägandebiträde övade på hur jag skulle sitta i rätten för att slippa ögonkontakt osv.
Allt för att det skulle bli lättre att göra detta.
Vi gick igenom det mesta.

Att försvarsadvokaterna skulle göra allt för att knäcka mig.

Men dagana gick och jag mådde bara sämre o sämre för varje dag som gick.

Så en dag så hade polisen ringt men jag hann inte svara, så när jag såg det så valde jag att ringa mamma innan jag ringde upp honom.

Och medans jag pratar med mamma så hinner han ringa hem till mig och sedan ringa till min mobil igen och prata in på min telesvarare. Och detta säger han "Hej Emma, det är ***** från täby polisen,  eftersom jag inte fick tag på dig så har jag ringt o pratat med din låtsas pappa" och då blir jag så otroligt ledsen o sur, då har han för det första vänt mig ryggen totalt, och sedan så ångrar han sig inte ens förens jag ringer till min målsägandebiträde och säger att jag måste träffa henne, så jag o min vän åkte till Sollentuna där hon hade sitt kontor, och jag berättade allt som hade hänt och även att jag ville dra mig ur.

Och hon förstår mig helt o hållet och hon lovade att hjälpa mig.
Så hon ringer till "min polis" och berättar allting och inte förens då inser han att jag faktiskt verkligen bad att han inte skulle ringa hem till mig, o deffinitivt inte prata med min låtsas pappa eller min riktigt pappa.

Så där kände jag att samhället vände mig ryggen totalt, och sket fullständigt i hur jag ville ha det.

 Och med detta inlägget är jag inte ute efter någon som helst uppmärksamhet, utan mera att har ni vart med om något som detta, eller en misshandel eller liknande, så ta tag i det. 

Den personen som är värd dina tårar skulle aldrig få dig att gråta.
Men när du ändå gråter håll huvudet högt så att inte dina tårar sjunker
lika lågt som personen som fått dig att gråta gjort.

 

Jag kommer ta lite varje dag och berätta.
Men jag tänkte börja med min depprision som började när jag var 13 år gammal.

Jag skrev självmordstexter och dikter på löpandeband.

När jag var 13 år gammal lovade jag mig själv att jag aldrig skulle hinna fylla 18 år.

Dagarna och åren gick.
Livet var som en berg-o-dalbana.
Mycket dalar, men oxå rätt så mycket toppar.

En vecka innan min 18års dag, så grät jag inprincip varje dag, jag var helt krossad.

Jag var så rädd.

Jag skulle faktiskt fylla 18 år.

Jag som hade lovat mig själv att inte göra det.

Men där satt jag, jag skulle faktiskt fylla 18.

Bild från min 18års dag.

Dagarna går och ibland förstår jag fortfarande inte varför jag finns kvar.

Jag kämpar för varje dag som går, men ibland orkar jag inte mer.

Jag har inte satt någon ålder eller dag.

Jag dör den dagen som jag dör.

Det är inte mer än så.

Just nu känner jag att jag har inte speciellt mycket kvar att leva för.

Men ja, vad ska jag göra åt saken.

Jag vart 18 år iallafall.