Jag tänkte äntligen lätt lite på mitt hjärta angående saker som tyngt mig en längre tid. Jag fick min insperation av : http://toves-tankar.bloggplatsen.se/ och även av samtalen som jag hade med denna underbara tjej:( http://sofiiestyle.blogg.se)

Satt nämligen igår och tårarna bara rann när jag läste detta.

Det högg verkligen till i hjärtat när jag läste deras bloggar och jag kan berätta lite kort att båda dessa starka kvinnor har mist en familjemedlem.

Jag har själv försökt att ta mitt liv, jag har själv vart självmordsbenägen, depprimerad och längtat efter att dö, och det har jag gjort sen jag vart 13.

Det gör ont att skriva detta..

Och någon dag innan jag fyllde 14, så lovade jag migsjälv att jag skulle aldrig fylla 18 år.

Här är jag idag och jag är 18 år.

Det gör både extremt ont att jag är kvar och jag blir besviken.
Men ändå så finns det saker i livet som säger att jag valde rätt i att stanna kvar i livet.

Veckan innan jag fyllde 18 så grät jag hela tiden, för att jag var så rädd.

Jag var rädd för att jag faktiskt skulle fylla 18.

När jag gick i ettan i gymnasiet så svalde jag en massa tabletter ungefär 20 st och gick till skolan. När jag väl var framme så började de svartna för ögonen och det blev jobbigt att andas.
Och jag kände på mig att gör jag inget nu, så är mitt liv över.

Men jag vågade inte.. Så jag ringde mamma och berättade det, hon kom och hämtade mig och vi åkte till akuten... Jag vägrade att gå in för jag hatar sjukhus, då tyckte mamma att jag skulle läggas in på pysket, men det ville jag inte heller... Så hon ringde någon akuttelefon och frågade hur jag skulle göra, och det var bara att dricka en massa vatten och kissa som bara den, och då bad jag mamma att skjusa tillbaka mig till skolan.

Jag är ändå glad på ett sätt att jag fortfarande lever och det är för att jag hade bland annat inte träffat min underbara älskling om jag lyckades den gången jag tog pillrena...

Och vet ni vad en klok kompis sa till mig en gång " Emma, varför ska man ta livet av sig egentligen? Man får juh aldrig höra eftersnacket och det är juh det man vill, man vill höra och veta vilka som saknar en osv"

Och det är faktiskt rätt sant...

Nu rinner tårarna som bara den..

Så jag avslutar detta inlägg nu.