Här kommer sanningens ögonblick 2:

En del utav min bearbetnings process är att få skriva av mig och då kanske i samband med det kanske hjälper någon annan att kanske tala om för sina föräldrar eller gå till polisen och anmäla eller liknande.

Så hä kommer min histora:

När jag var 15 år gammal, vart jag våldtagen av två killar.

Mer än så tänker jag inte berätta, jag vet vart dessa killar bor, jag vet vad dem heter i för o efternamn.
Men det är inte det som är viktigt i detta fallet.

Jag bestämmde mig för att våren i ettan att gå till polisen och lägga en anmälan, och jag tog min kompis i handen så gick vi upp till polisen o så berättade jag allt.

Dem bad mig komma tillbaka på ett riktigt förhör dagen efter, och då var jag tvungen att ta med mamma eftersom jag inte var 18. Så jag tog med mig mamma till förhöret.

Och vid det laget så visste mamma om allting.

Men allt blev bara värre o värre.

Det var som att hälla salt i ett öppet sår liksom.

Jag fick ett målsägandebiträde och så fick jag tider att gå o prata med "Stödcentrum" .
Jag kände att äntligen så har jag gjort det.
Det hade liksom gått förlång tid innan jag gjorde det.

Men inget blev som jag hade tänkt...

Jag sa till polisen att vad han än gjorde så fick han varken berätta för min pappa eller min låtsas pappa, och han svarade att det inte var några problem medtanke på att ingen av dem hade vårdnaden över mig.

Jag var nöjd o polisen var nöjd.

Förhör på förhör och det kändes som något inte stämde.

Men jag fortsatte att gå på mina möten med stödcentrum och gå på förhören.

Min dåvarande pojkvän skjusade mig över allt för att jag skulle orka med detta.

Polisförhören vart mer o mer allvarliga, jag och min målsägandebiträde övade på hur jag skulle sitta i rätten för att slippa ögonkontakt osv.
Allt för att det skulle bli lättre att göra detta.
Vi gick igenom det mesta.

Att försvarsadvokaterna skulle göra allt för att knäcka mig.

Men dagana gick och jag mådde bara sämre o sämre för varje dag som gick.

Så en dag så hade polisen ringt men jag hann inte svara, så när jag såg det så valde jag att ringa mamma innan jag ringde upp honom.

Och medans jag pratar med mamma så hinner han ringa hem till mig och sedan ringa till min mobil igen och prata in på min telesvarare. Och detta säger han "Hej Emma, det är ***** från täby polisen,  eftersom jag inte fick tag på dig så har jag ringt o pratat med din låtsas pappa" och då blir jag så otroligt ledsen o sur, då har han för det första vänt mig ryggen totalt, och sedan så ångrar han sig inte ens förens jag ringer till min målsägandebiträde och säger att jag måste träffa henne, så jag o min vän åkte till Sollentuna där hon hade sitt kontor, och jag berättade allt som hade hänt och även att jag ville dra mig ur.

Och hon förstår mig helt o hållet och hon lovade att hjälpa mig.
Så hon ringer till "min polis" och berättar allting och inte förens då inser han att jag faktiskt verkligen bad att han inte skulle ringa hem till mig, o deffinitivt inte prata med min låtsas pappa eller min riktigt pappa.

Så där kände jag att samhället vände mig ryggen totalt, och sket fullständigt i hur jag ville ha det.

 Och med detta inlägget är jag inte ute efter någon som helst uppmärksamhet, utan mera att har ni vart med om något som detta, eller en misshandel eller liknande, så ta tag i det. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu byter jag blogg!   Till akerhielm.blogg.se   Hoppas vi ses där    ...

God morgon sötnosar! Idag är det ingen dag som helst. Idag fyller min lillebror år, 10 hela år!     Så grattis hjärtat!     Idag blir det alltså tårta o paket   O så kommer kameran att vara i högsta hugg. Tänkte även passa på att berätt...

Hej min underbara läsare! Julen närmar sig med stormsteg men fortfarande har vi inte fått någon snö   Vad är det här? Tänkte börja berätta lite om vad som hänt dem senaste dagarna. I onsdags så var jag med S, vi möttes vid TC och jag fick reda...